När INFERNOT äntligen bestämde sig för att hitta ut i stora världen:)

Natten till den 26 mars på plusdag 8 vaknade jag av att det var blött i sängen.
Inte vart jag glad över det då mina tvillingar fyller år på denna dag.Lite mensvärk hade jag,men inget allvarligt!
Jag steg upp i lagom tid på morgonen och hade inget ont direkt alls under dagen.Lite slemmade det och jag förstod att den
blöta fläck varit slemmproppen.Jag gjorde hemgjorda hamburgare och bakade tårta från början och fixade till kalaset på kvällen.
Sambon och födelsegrisarna var på lekhuset större delen av dagen och jag gick och oroade mig för att bebisen ville titta ut samma dag.
Lite mensvärk hade man ju och visst kändes det lite extra underligt i kroppen.
Gästerna skulle inte komma förrän efter 18 då några jobbar sent och då de vart lite sena så satte vi oss för att titta på Bolibompa hela familjen.Väntandes på de försenade gästerna.
Kl.1845 kände jag en kraftig värk och jag utbrister "-Aj som f*n."Sambon tittar på mig och rynkar panna."Det gör lite ont "sa jag.Men så ofta som man sagt det under graviditeten så besvärade det inte honom så mkt.
När jag 3 minuter senare har ännu ondare börjar han förstå att nu e det ngt som inte stämmer alls med de vanliga krämporna.

Då behagar första gästen äntligen att dyka upp.Jag har nu väldigt ont och kan inte stå eller sitta när värkarna kommer.Jag springer in på toaletten när de kommer då det trycker ngt fruktansvärt mkt neråt när de kommer.Ett litet tag lägger jag mig till och med i sängen och önslade att jag kunde krypa ner under täcket och bara sova!
jag upptäcker att det kommer blod också.Jag går ut och säger att nu får nog de stanna och ta tvillingarna för vi får nog åka snart till förlossningen.Sambon ringer jobbet och säger att nu kanske det är något på G och kanske kommer han inte imorgon.Jag minns att jag tyckte han var korkad som sa så...Klart det var dags.Vaddå kanske???.Sambon serverar alla som nu äntligen dykt upp mat och jag trycker i mig 1,5 hamburgare i bara farten då jag tyckte att nu behövde jag äta upp mig lite för det som skulle komma sen.
Nu bestämde jag mig för att stanna på toaletten då det av ngn anledning gav mig lite tröst.Det tryckte ju på så fasligt mkt!!!Sambon behövde gå på toan en gång och oj vaad jag tyckte synd om mig själv då jag inte kunde finna tröst mer än just där!
Efter tårtan åkte barnen med sin morfar hem och vi bestämde efter att ha ringt förlossningen att nu åkte vi in.Barnmorskan jag pratade med var så lugn och när jag kände att en värk var på gång andades hon med och det kändes så tryggt.Hon frågade om jag behövde komma in och det ville jag gärna.Det var så intensivt nu och värkarna kom ofta!
Fy vad hemsk bilfärd det var.Sambon körde in till pappa och hämtade sin mobilladdaren som han glömt där.Det var ju viktigt att man kunde nå de andra sen.klockan var nu ca 20.30.Jag bad sambon ta tiden mellan värkarna och det var ca 2-4 minuter emellan dem.
Klockan var ca 21 när vi var framme.Nu äntligen var vi framme.Sambon släppte av mig framför entren och medans han parkerade tvingades jag genomlida en värk medan några tanter stod och glodde på mig.Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gett dem fingert eller ngt.
Stå och glo så på en stackare!!!Oförskämt!
Det var ju så synd om mig;)
sambon kom äntligen och fy vad länge han var borta!Säkert två minuter!

Nu började den långa färden till förlossningn.Vi fick gå genom akuten och det var så långt tyckte jag då.Medan vi stod och väntade på att receptionisten skulle bli färdig med de som var före oss så vi kom in på själva akuten så fick jag genomlida en värk medans en kille satt och tittade på mig.det gillade jag inte minns jag.Lite privat där!
När vi äntligen kom in på förlossningen så togs vi emot av en jättetrevlig tjej som hette Pia.Just när jag skulle hälsa så kom en värk så där stod vi korridoren och andades.Värkarna kom fortfarande med 3 minuters mellanrum och gjorde så ont.Men Pia stod där och såg så snäll ut så jag kände mig så trygg med en gång.
Vi fick komma in på ett rum.Det var bara vi som var där på hela förlossningen.
Ctg sattes och den visade på bra hjärtslag och regelbundna värkar.
Barnmorskan Sandra kom och presenterade sig.Hon undersökte mig och jag var öppen 3 cm men det var väldigt mjukt.Med betoning på väldigt mjukt!
Nu var klockan ca 22.00 och jag fick akupunktur och fick sen krypa ner i ett lavendelbad.Där låg jag tills ca kl.01.00.Värkarna kom fortfarande med ca 3 minuters mellanrum och ack så jobbiga de var...Jag gick upp för nu stod jag inte ut längre!
Sen var ALLT jobbigt.Jag gick upp och klädde på mig en jättesnygg sjukhusvitrock.Sen prövade jag gå på toa.Nu tryckte det på rejält och jag
tänkte att tar det aldrig slut????Värkarna var ju ungefär lika starka som när de började.jag blev sen undersökt och jag var öppen ca 4-5 cm.Inte mer???Lite hopplöst började det nu kännas.Men Bm Sandra sa att nu går nog snart vattnet och då trycker det lite mindre.Men inte gick vattnet!
Jag ber nu om ngt smärtlindande!!!Fick lustgas och den blev min allra bästa vän.Jag andades in tills jag blev alldeles yr ocn när effekten blev som bäst av lustgasen var värken som starkast så den gillade vi stenhårt!!!
Jag gick nu in som i en dimma mellan värkarna.Var så trött nu.Helt väck var jag emellan värkarna.Jag gick in i mig själv på ett sätt som nästan var otäckt.Jag hörde röster utifrån som berömde mig och puschade mig framåt på ngt sätt.
Blev undersökt en stund senare.Nu var jag öppen 6-7 cm och nu tryckte det på rejält!Om jag tyckte det var jobbigt med trycket innan så var det inget mot nu.Jag satt ett tag på knäna brevid sängen för jag visste inte var jag skulle ta vägen.bebin fick en skalpelektrod nu med så de hade koll på han.
Tidsbegrepp hade jag inte alls nu men enligt journalen var klockan 03.15 när krystvärkarna satte in.Jag fick stå upp och luta mig mot en saccosäck över sängen och krysta!Oj vad det var jobbigt!Sambon höll emot och snacka om att han fick hålla emot!Jag skrek igeonom krystningarna och pressade på som attan.Det kändes som jag tog i för kung och fosterland men det var nog mer för universumet....Vilken kraft alltså!
barnmorskan sa redan när vi kom in att nu kommer vattnet gå när som helst för det var en VÄLDIGT buktande blåsa.Vattnet ville inte komma!
Jag bad om att de skulle göra så vattnet gick flera ggr under nattens lopp,men till slut!!!Äntligen efter 30 minuters krystningar(Klockan var då 03.43) så tog de hålpå hinnorna och vattnet flödade ut....klart fint fostervatten.Jag fick då ligga på sidan istället för att stå upp.Pia och sambon stod och höll benet uppe.Lustgasen var min bästa vän och oj vad yr jag blev av den.Mådde lite illa av den om jag sög in för mkt.
Nu åkte bebin ner lite mer oxå och nu var det bara att krysta på!Jag beslöt mig för att bara trycka på nu och inte ens lustgasen tog jag de två sista krystvärkarna.Klockan 04.19 var han äntligen ute!Känslan när han kom ut slår inget annat!!!!ÄNTLIGEN jublade jag inombords.När jag kände hur han gled ur mig var så härlig,samtidigt som jag var likte förvånad över att det faktiskt kom en baby.Han skrek med en gång och fortsatte med det en stund.Duktig kille!

Jag frågade vem e du?Jag lyfte på hans ben när bm höll honom ch fick sen en pung.Nu skrek han ä'nnu värre och jag fick honom hos mig.Jag försöker lugna honom och ge honom bröstet med en gång.Men han var för ilsken helt enkelt.

Vet inte hur många ggr jag tänkte tanken att är det inte slut snart?????? under kvällen och natten.

Nu fick pappa ta honom för nu skulle jag bli sydd.
Jag blev sydd med ett antal stygn och det var det lilla i det hela.Jag som var så rädd för att gå i sönder!!!En jättetrevlig förlossningsläkare sydde ihop mig lite och Bm Sandra tog resten.
En STOR pojke var det!Barnmorskan ville gå och hämta vågen med en gång skojade hon om för hon var så nyfiken för han såg så stor ut.Jag tyckte han var så pluttig.Men är man van vid två femåringar så...:)

Vi fick in fikat och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv!Hela jag skakade av trötthet och adrenalin.Min gosse låg nu hos mig och efter fikan slumrade vi in jag och min son.

Vi vaknade av att en bm kom in och sa grattis.Eftersom han bajsat så mycket så fick han bada vvår gosse.Hela jag var full av bajs blod och fostervatten.Vi hade ju somnat utan att sätta på honom en blöja.
 
Men stor var han!

4635 gram,55 cm lång och 37 i hattmått.Långt blont hår har han med.Vi gör tuppkamm ibland på vår lilla grabb som är så ljuvlig!!!!

Det var en bra förlossning,men inget jag kunde tänka mig i förväg.
Barnmorskan Sandra var helt underbar och satt hos mig hela tiden nästan.sa aldrig åt mig att inte skrika,vilket jag gjorde MYCKET och hämtade styrka så!och var så lugn och fin!
Usk Pia som tog emot oss var också underbar och me de sista två timmarna.
Nu har jag prövat snitt och vaginalt!
Jag rekomenderar vanlig vaginal om det är möjligt!Återhämtningsförmågan är helt fantastisk!Mår så bra och har gjort ända sen förlossningen!
Underbara TRISTAN DANTE IKAROS som han ska heta.Finare gosse finns inte!!!!

Graviditetsbeskedet kom som en chock sommaren 2002,men min sambo och jag fattade snabbt det gemensamma beslutet att det inte kunde bli bättre egentligen.
Lyckliga och ovetandes om vad som egentligen hände därinne i kroppen var vi på inskrivning och allt flöt fram som i en dröm.
Vecka 18 var det dags för vårt första ultraljud och spända av förväntan gick vi dit med våra hjärtan i halsgroparna.
Äntligen skulle vi få se vårt barn.Vi hoppade nästan fram av förväntan när vi gick i från bilen tilll MVC.Rund om magen och stolt som värsta hönsmamman la jag mig på britsen,väldigt förväntansfull.
Barnmorskan sprutade kallt geg på magen och började undersökningen. Hon var tyst i nästan en minut och sen hmm:ade hon lite och sa
 "-ja du Helena.Ser du vad jag ser?Det är två foster här.Där är en och där är en."
Sen tittade hon på mig och jag låg där alldeles iskall och djupt chockad,Det var inte vad jag väntat mig!Sakta började tårarna rulla ner för kinderna.Hon började berätta om vad som var vad på den suddiga grå-svarta bilden och jag minns att jag hörde det som om det var långt bort.Min sambo kramade min hand hårt och hur han reagerat egentligen brydde jag mig aldrig om att se efter.Så chockad var jag.Vi fick  några bra bilder och gick sen ut.Benen kändes som bly och jag torkade tårarna.Hur skulle jag nu vara.Glad eller bara allmänt förvirrad.Jag körde min sambo till jobbet och sen körde jag till mitt eget jobb.Där möttes jag av min fina kollega som naturligtvis undrade hur det hade gått.Jag gav henne bara pappert med alla måten och hon läste och nickade lite tills hon kom till slutet av sidan där det stod att det var en tvillinggraviditet.Hon tappade ansiktet totalt och frågade efter en stund hur jag mådde.
"-Jaaa..."svarade jag"-Jag vet inte riktigt..."
Resten av dagen är bara suddig.Jag minns inte hur den var egentligen.Dagen efter hade jag förlikat mig med att jag faktiskt skulle bli tvåbarnsmamma på en gång och kände mig väldigt unik och speciell.Den känslan hade jag resten av graviditeten.Jag var aldrig olycklig eller orolig på ngt sätt..Jag blev sjukskriven femtio procent i vecka 23 och det var rätt så skönt då ryggen strejkade och magen var rätt så stor redan.
Nästa läkarbesök i vecka 28 kände jag mig illa till mods och försökte förmedla min känsla till läkaren.Jag kände inga sammandragningar alls.Läkaren gjorde en mätning på cervix och upptäckte att jag öppnat mig.Så det var bara att åka in på förlossningen.Väl inne på förlossningen togs vi emot av en jättetrevlig läkare som undersökte mig och sen blev jag inlagd på BB avd 3 på KK MAS.Där blev jag liggande i några dagar och jag måste säga att det var nog den tråkigaste tiden i mitt liv.Jag var på den ena undersökningen efter den andra och det upptäcktes att min tvilling 2 inte växt som den skulle och flödena var inte bra.Tvilling 1 var ok men farligt nära gränsen.Efter några dagar blev jag utskriven efter mkt tjat från min sida, då jag inte kände något alls.Med stränga order om att ligga till sängs nästan hela tiden(toalettbesök var ju ok) fick jag åka hem.Jag är djupt imponerad av mig själv så här i efterhand, då jag var väldigt duktig på att vila och inte ha en massa projekt som jag brukar ha.
Jag var och mätte flödena två gånger iveckan och hos specialistmödravården efteråt.Tvilling 2:s flöde blev bara sämre och sämre och tvilling 1 var farligt nära med.Det blev till slut planerat snitt, då det var risk för tvilling 2:s liv om det blev en naturlig förlossning.Den 26 mars,jag var i vecka 37+6,  var det dags och jag var så rädd!Inte för operationen i sig,utan för att jag kanske skulle bli en dålig mamma.Jag var inte beredd tyckte jag.Klockan 06.00 var vi på förlossningen på KK Mas och togs emot av en jättetrevlig barnmorska som heter Grace.Efter en stunds väntan blev katetern satt och det var inte så hemskt som jag troddde det skulle bli.Jag har jobbat inom äldrevården och alltid tyckt det sett så hemskt ut med kateter.Sambon fick gröna kläder och en stor lapp det stod "pappa" på.Jag hade i min envishet inte tagit av mig min BH,men nu var jag tvungen till det.Sambon tog den i fickan och där låg den hela dagen.Vi åkte i hissen till OP3 och där blev jag frisserad och mottagen av en väldigt trevlig narkosläkare och en läkare som jag träffat rätt mkt under mina besök hos Spec.MVC.Det kändes så tryggt!Sen får jag till min förvåning träffa en förälder från förskolan jag jobbar på.Det var kul.Bedövningen blev satt och jag kände ingenting.Det var otäckt då jag hade svårt att andas.Hela kroppen försvann.Armarna var helt borta.Det var jag inte beredd på.
Narkosläkaren babblade på om hur hans fru börjat plantera en massa när hon var i v.41 och plötsligt hör jag det vackraste ljud i hela världen.
Min underbara sons första skrik.Jag minns att jag var helt tårögd och nu väntade jag spänt på nr.2
Min dotters första skrik var inte så starkt som sonen,men gud så vackert!Det första jag får höra är läkarens kommentarer om hennes vikt som är mindre än de trodde.Narkosläkaren lugnar mig och säger att hon duger precis som hon är.Min sambo är nu försvunnen och sen fattar jag ju att han är ju med våra barn såklart.Jag får efter undersökningar (och de får även suga ut  fostervatten från dottern) hålla min son för första gången.Han är så vacker att jag tappar andan.Sen får jag hålla min dotter och hon är också så otroligt vacker.Jag översvämmades av känslor.Nu var jag ihopsydd och klar.Jag var på väg upp till uppvaket och får se ett bekant ansikte till.En f.d pojkvän jobbade tydligen också där.Tur att man skildes som vänner.
På uppvaket ligger jag och fryser och det kittlas överallt.Jag får ligga där rätt så länge,men långt om länge återförenades jag med min familj.Det fanns tydligen inte plats på BB förrän på eftermiddagen.Min sambo berättar att han suttit med barnen i famnen hela dagen.Min son vägde 2760 g och var 48 cm lång och min dotter vägde 2325 g och var 47 cm lång.Jag var uppe och sprang efte några timmar och fick mycket skäll föt det.Så pigg skulle man inte vara minsann!Två dagar efter var mitt hb nere i 65 och jag fick 4 påsar blod.Jag var så trött att jag inte ens kunde sitta upp.Men efter 4 påsar blod var jag mitt vanliga jag igen.

Min son växte till sig snabbt och var snart en söt liten köttbulle med det allra härligaste skratt som han fortfarande smittar hela familjen med.Min dotter är nu fullt normalstor,men smal och snärt,smart som få!!!.Snart fyller dem fem år och jag kommer aldrig någonsin glömma dagen då de föddes.Det var då livet startade på riktigt!